Min tillvaro har under flera år mest handlat om att bearbeta incest och sexuella övergrepp. Min terapi har förstås handlat om detsamma. Men efter drygt två år försvann min terapeut. Han försvann såklart inte från jordens yta, men för mig. Inte ett ord, inte en förklaring, inte ens ett besked om huruvida han kommer tillbaka eller ej. Han fanns där på måndagen, men på torsdagen var han borta.

Det var hemskt. Min enda trygghet, min enda fasta punkt i tillvaron - bara borta. Varför? Vad har hänt? Är han sjuk, har han dött, har han slutat? Kommer han tillbaka? Vem får jag istället, får jag gå till nån annan? Frågorna var många och tillvaron blev plötsligt ännu svårare att hantera. 

Men. Fakta. Övergiven. Igen. Han som skulle vara trygg och finnas där, som skulle vara den första som inte övergav, han övergav. Det här var i oktober förra året, och jag vet fortfarande inte mer än att han inte finns där längre och att han inte kommer tillbaka.

Ledsen. Arg. Besviken. Frustrerad. Förtvivlad. Förbannad. 

Övergiven.

Nu är ny terapi på gång, och jag går på bedömningssamtal hos en kvinnlig terapeut. Jag får väl vara glad för det, mitt i allt annat. Får vara glad att de fortfarande vill ge mig terapi. Men fan, det är svårt. Svårt att börja om på nytt. 

Men börja om på nytt är precis vad jag måste göra. Kanske även med bloggandet, vi får se. I så fall blir det på en annan adress; panytt.blogspot.com. Väl mött där!

Vi dansar också; tryckare till fina julsånger. Av barmhärtighet är det jag som bär henne, eftersom hon "bara" väger 23 kilo och jag lite mer än så. Märkligt vad en del hundar finner sig i :)

Det här är Klara. Av mig även kallad Hängläpp och Fladderöra. Jag är hennes jourhem och hon är min kärlek. Före detta flickvännen anser sig vara brädad av Klara, men så är ju inte riktigt fallet. Om jag hade mer ork skulle Klara stanna hos mig, men nu letar vi istället ett varaktigt hem åt henne. Det kommer bli svårt att lämna över henne...
Hon är en korsning mellan boxer och labrador, och är från början en gatuhund från Irland. Vi gosar i soffan, tar promenader och leker dragkamp. Hon är en fin vän, lilla Fladderöra.

Jag behöver flera såna här som skyddar mig - inte mot nuet, men mot dåtiden som ju faktiskt styr mitt nu. Vare sig jag vill eller inte. Jag har en flickvän, och jag tycker mycket om henne. Jag är arg och frustrerad, för att jag önskar att jag kunde vara mer "normal" och stabil och trygg. Jag har varit så trasig hela mitt liv, och vissa av de trasiga sakerna vill inte laga sig. Som det här med närhet, till exempel. Jag läste en gång hos Min fåtölj om ickefysisk beröring. Det är vad jag vill ha. Det är precis och exakt det som jag vill ha. Men fan, nej det är inte lätt. Men ändå, det är härligt att vara kär.

Det är ungefär allt vad jag orkar skriva idag. Länge sen sist. Omständigheterna är tuffa. Men jag är här, och det är bra. (Fast jag har glömt hur man bloggar, alltså hur man länkar och rent allmänt får det att se ut som man vill. Hoppas att det här blir bra, för jag orkar inte göra om det.)

ganska bra dag idag

jag är rätt nöjd med dagen. efter en usel nattsömn vaknade jag av telefonen klockan elva i förmiddags. jag lyckades faktiskt äta frukost och det är en bedrift. sen kom min guddotter och hennes storasyster hit, och deras mamma förstås. sen var jag barnvakt, vi fikade och körde barnvagnsrally i centrum och rev ner lite grejer i bokhandeln. bussen hem och sen var jag trött. tänkte vara duktig och gå och sova nån timme, men köpslog med mig själv så att jag faktiskt dammsög nästan hela hemmet. jag trivs inte när det är dammigt. jag har flera stycken ullmattor och de luddar hysteriskt mycket de första åren (sägs det). jag undrar hur många år som räknas som de första? om man betänker att såna mattor har en livslängd på en sisådär fyrtio-femtio år? hursomhelst. de luddar. och det blir många små mini-råttor av det. jag trivs inte när det är saker överallt och dessutom på fel ställen heller. men. jag har faktiskt inte varit hemma på drygt två månader. och under den tiden jag var borta fick min syster det roliga uppdraget att tömma hela mitt vardagsrum för att det skulle läggas en ny parkett. hurra. jag är glad att hon gjorde det eftersom jag själv inte kunde. och jag kan knappast begära att hon skulle komma ihåg exakt var allt stod. så ja, det är minst sagt rörigt här hemma. men trots det älskar jag mitt hem, faktiskt precis som det är.

en sak som är extra bra med mitt hem just nu, eller rättare sagt tre saker: ett. huset har porttelefon. det finns ingen kod och inga nycklar. bara såna små brickor. besökare måste prata sig in, eller slinka in när nån annan går. två. det är säkerhetsdörr till varje lägenhet. tre. det finns inget brevinkast i dörren. man kan inte glänta på den för att se om det lyser eller om nåt rör sig. eller vad de nu kollar efter. just ja, post kollar de efter. posten hamnar i postfacken som sitter i portuppgången. om man anstränger sig riktigt ordentligt kan man kanske se att där finns nåt, men helt säker kan man inte vara. (varför vet jag detta? jo, jag praktiserade det när mitt lås hade "låst sig" och jag väntade på nåt, vaddetnuvar.)

alltså. har jag blivit paranoid? nej, inte mer än vanligt. bara det att just nu uppskattar jag dessa saker nåt alldeles extra. jag skulle bara vara snäll. hjälpa till. inte kunde jag veta att det skulle bestraffas på det här sättet. inte kunde jag veta att jag skulle komma att bli trakasserad och hotad. inte kunde jag veta att det skulle leda till "skäligen misstänkt för olaga hot samt ofredande". det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. jag trodde att jag bara ställde upp för en medmänniska. jag kunde inte veta att det var en väldigt sjuk människa.

jaa. det här inlägget blev skrivet i omgångar. nu är klockan sent på kvällen och det är dags att sova. men först en macka eller två.

här eller var?

jag trodde att jag var tillbaka i nån slags verklighet som jag känner igen. men det är jag inte, inte ännu i alla fall. kommer jag nånsin komma dit igen, det undrar jag varje dag. 

min nuvarande verklighet är väldigt begränsad. jag orkar knappt kommunicera med mina vänner. att skriva sms är jobbigt, för det kräver att jag kan fokusera. och det klarar jag väldigt sällan. då är det lättare att prata i telefon, korta stunder. surfa, det har jag inte gjort nästan nåt alls sen jag kom hem från sjukhuset. jag kan helt enkelt inte koncentrera mig. att läsa på en hemsida och samtidigt lyssna på musik är inte genomförbart. 

en annan sak. jag har tappat minnet. förbannade ect-behandlingar. ok, troligtvis räddade de mig ur den vidriga depression jag hade hamnat i, men ändå. vanliga ect-behandlingar fungerade inte, så det beslutades att jag skulle få så kallade bilaterala såna. de sas vara dubbelt så starka. tyvärr blev minnet påverkat, inte bara dubbelt så mycket utan ofantligt mycket. jag är och har alltid varit nåt av en tekniknörd. men fatta. jag kom hem på permission och visste inte hur jag skulle sätta igång min dator. hur är det möjligt? jag älskar o´boy och har druckit det typ dagligen de senaste åtta åren. när jag kom hem och skulle göra mig en kopp så hade jag ingen som helst aning om hur jag skulle göra. och jag ringde min syster och sa "kan vi inte träffas idag, det var så länge sen vi sågs?". hon svarade "men, jag var ju hos dig igår". jag "var du??". hon "ja, vi gjorde ju det och det, och sen gick vi och fikade". jag "jahaa?".

det är jobbigt. faktiskt asjobbigt. att inte minnas samtal, inte minnas vad jag har gjort, inte minnas några som helst användarnamn eller lösenord eller koder till kort och så vidare. (jag får använda funktionen att bli påmind om mitt lösenord eller skapa ett nytt varendaste dag.) att möta människor på stan och känna igen dem så väl, men ändå inte veta vilka de är och hur jag känner dem.

ännu läskigare är att i princip allt jag gör känns som att det har hänt förut. alltså som déjà vu. fast i alla situationer, alla samtal, alla möten. allt. och det gör mig väldigt osäker. jag känner mig dum. jag frågar hela tiden "har jag sagt det här förut?" eller "har vi gjort det här tidigare?". 

äh. jag vet inte. kanske upprepar jag mig i det här inlägget också, men jag orkar inte titta efter. jag vet inte ens om nån läser här fortfarande, jag har ju varit borta så länge. men jag hoppas att jag ska återkomma här snart igen.

i'm back ...

jo, jag är nog tillbaka nu. fast just precis nu är klockan alldeles för mycket och jag måste sova. mycket har hänt under de åtta veckor och fyra dagar som jag har varit hemifrån. kanske orkar jag berätta lite, en annan dag. nu ska jag sova, och jag ber till nån högre makt att jag ska slippa en fjärde panikångestattack det här dygnet. snälla, snälla, snälla. 

två gånger trettio minuter

så mycket får jag gå ut per dag. för det har läkaren bestämt. jo, jag bor på sjukhuset fortfarande. om jag inte har räknat fel är jag nu inne på sjätte veckan. och under lika lång tid har jag inte sovit en enda hel natt. inte ens en halv. mitt rekord är fyra timmar, och det var natten till idag. de gav mig nån ny medicin igår kväll. men de glömde att berätta att det var benso - jag har klart och tydligt sagt ifrån att jag inte vill äta benso. det är ju annars det lättaste alternativet för dem, pytsa i lite benso tre till fyra gånger per dag så håller sig patienterna lugna. okej, detta är min personliga åsikt. jag är medveten om att benso kan rädda livet på människor, det har det gjort på mig en gång i tiden, och i såna situationer är det såklart bra. men jag är inte där; jag plågas inte av ångest dygnet runt, så jag tycker att jag har rätt att avstå från sånt som är alltför lätt att bli beroende av. kanske blir jag tvungen att ge mig den här gången. jag tänker prova den tabletten ett par nätter till, för sova måste jag om jag ska orka försöka överleva. (här kommer ett litet tillägg. jag funderar en hel del på hur jag skulle kunna fortsätta leva. det här är mina alternativ so far; ett - bli alkoholist. två - bli narkoman. ja, precis - det handlar om att bedöva på olika sätt. man kan bedöva mycket, och det finns mycket sånt i mitt liv. sånt som skulle behöva bedövas. men det här handlar ju inte om att bedöva. jag jobbar ju faktiskt hårt redan, det här är mitt fjärde år i psykoterapi. det här handlar ju om att jag faktiskt inte vill leva. och hur fasiken tacklar man det? jag vet då inte.)

jag menar, det är ju inte så att jag inte äter annat. för ett tag sen räknade jag till sjutton tabletter per dag. nu är det nog något färre, och jag orkar inte hålla räkning. jag blundar och sväljer och hoppas att jag nån dag ska återfå livsviljan.

för det är därför jag gått med på att bli inlåst. jag vill inte leva längre. jag har inga nya skäl till det, inget omvälvande har hänt. eller jo, det som har hänt är omvälvande på sitt sätt. jag har helt enkelt hamnat i en djup depression. en äkta livshotande depression. det är tre och ett halvt år sen sist, men inte ens då ville jag dö lika mycket som jag vill nu. jag tänker inte på annat. varje minut väger jag olika alternativ mot varandra. tricket är förstås att det måste vara lyckat. jag vill inte misslyckas, vill definitivt inte bli av med benen framför ett tåg som ett par jag känner har gjort. tvingas leva vidare och dessutom utan ben? nej tack, inte för mig. äh, jag vet inte. jag tänker och funderar och tills jag kommit på det rätta sättet får jag finna mig i att vara inlåst. jag smugglar in saker på avdelningen. men jag ser noga till så att de insmugglade sakerna blir inlåsta utan att personalen vet vad de gör förstås, för jag vill inte vara orsak till att nån av mina medpatienter lyckas döda sig. jag har lyckats smuggla in rakblad och ett hundratal tabletter. ändå har jag bekänt för läkare och vårdpersonal att jag gjorde så då, den gången för tre och ett halvt år sen. och jag har varit fullkomligt ärlig med mina avsikter, hela tiden. de vet att jag vill dö. döden dö.

hmm, det var kanske inte min avsikt när jag började skriva att vara så ärlig och rättfram. kanske är det inte ens bra. om det är hemskt dåligt för nån så ber jag om ursäkt. för det är inte min mening, jag behöver skriva av mig lite.

jag längtar inte ens hem. jag som avskyr att vara hemifrån (om jag inte råkar befinna mig i london förstås). jag vill inte hem. jag vill inte ha mitt liv. det finns vänner som betyder mycket, det finns en syster som betyder mycket, som jag älskar högt och mycket. men det räcker inte. jag kan inte leva för dem. jag måste leva för mig. och det vill jag inte. mitt liv är inte värt att leva. jag har levt mitt liv i trettiofem år nu, jag har försökt med allt som jag har hittat, jag har sökt och sökt efter mening och jag orkar inte längre. alltså jo, visst orkar jag fortsätta söka. men jag orkar inte leva utan livsvilja. jag tror faktiskt inte att det är möjligt - att leva utan livsvilja. jag pratar om djup depression. det finns inga tänk positivt eller tänk annorlunda eller flytta till en annan stad eller vad folk nu vill hitta på. det finns inte. att tänka positivt funkar i många sammanhang, till och med såna där man tror att det absolut inte kommer att funka.

men hur komma ur en riktigt djup depression? de har höjt mina antidepp. de har höjt mina stämningsstabiliserande. de har bytt ut mina antidepp. de har gett mig tio ect-behandlingar (alltså elbehandlingar; skaka om i hjärnan så blir allt bättre), varav de tre senaste har varit bilaterala vilket alltså innebär dubbelt så starka som de vanliga. jag äter sex tabletter av fyra olika sorter bara för att få sova på nätterna, och ändå sover jag inte. jag som älskar sjukhussängar, det finns inga skönare i mitt tycke. och det spelar ingen roll om jag sover ensam i ett rum eller tillsammans med andra. jag sover helt enkelt inte. jämfört med mitt normala sovande, det vill säga utan denna förödande depression; minst tio timmar per natt, gärna fler, och gärna en eller ett par timmar under dagen. visst, jag tar sömn- och insomningstabletter sen åtta år tillbaka. och det har funkat. nu funkar det inte alls.

gnäll, gnäll. jag tror vi är två stycken på avdelningen som verkligen vill dö. de andra vill ha och behöver hjälp på olika sätt, för att må bättre och för att kunna fortsätta med sina liv. men hon och jag vi vill dö, på riktigt. vi har följts åt i många år inom psykvården. jag vet inte om hon är där av samma anledning som jag. jag tror att jag är där för att jag vet att det är så man ska göra. det är helt enkelt min förbannade skyldighet att fortsätta leva, åtminstone verkar alla andra och lagen tycka det. jag tycker att det borde vara min rätt att bestämma om jag vill leva eller inte. åtminstone så länge jag är ensamstående och inte har några barn. det är bara jag. och om jag ska leva för andras skull, då blir det väldigt konstigt. det går inte, inte i längden åtminstone.